A theme of the age, at least in the developed world, is that people crave silence and can find none. The roar of traffic, the ceaseless beep of phones, digital announcements in buses and trains, TV sets blaring even in empty offices, are an endless battery and distraction. The human race is exhausting itself with noise and longs for its opposite—whether in the wilds, on the wide ocean or in some retreat dedicated to stillness and concentration. Alain Corbin, a history professor, writes from his refuge in the Sorbonne, and Erling Kagge, a Norwegian explorer, from his memories of the wastes of Antarctica, where both have tried to escape.
And yet, as Mr Corbin points out in "A History of Silence", there is probably no more noise than there used to be. Before pneumatic tyres, city streets were full of the deafening clang of metal-rimmed wheels and horseshoes on stone. Before voluntary isolation on mobile phones, buses and trains rang with conversation. Newspaper-sellers did not leave their wares in a mute pile, but advertised them at top volume, as did vendors of cherries, violets and fresh mackerel. The theatre and the opera were a chaos of huzzahs and barracking. Even in the countryside, peasants sang as they drudged. They don’t sing now.
What has changed is not so much the level of noise, which previous centuries also complained about, but the level of distraction, which occupies the space that silence might invade. There looms another paradox, because when it does invade—in the depths of a pine forest, in the naked desert, in a suddenly vacated room—it often proves unnerving rather than welcome. Dread creeps in; the ear instinctively fastens on anything, whether fire-hiss or bird call or susurrus of leaves, that will save it from this unknown emptiness. People want silence, but not that much. | Ett tema i vår tid, åtminstone i den industrialiserade världen, är att människor längtar efter tystnad och inte kan hitta någon. Trafikmuller, de ständiga pipen från mobiltelefoner, digitala inspelade meddelanden i bussar och på tåg, TV-apparater som väsnas även i tomma kontorsrum, bombarderar oss ständigt med distraktioner. Mänskligheten är trött på oväsen och längtar efter dess motsats -- oavsett om det är i vildmarken, på det vida havet eller på någon retreat för stillhet och koncentration. Alain Corbin, universitetslektor i historia, skriver från sin tillflyktsort i Sorbonne och Erling Kagge, en norsk upptäcktsresande, från sina minnen av Antarktis vidder, dit de båda har försökt fly. Och ändå, som Corbin påpekar i "A History of Silence", är världen antagligen inte bullrigare nu än förr i tiden. Innan det fanns pneumatiska däck, var gatorna fulla av det öronbedövande slamret från metallhjul och hästskor på stenläggning. Innan folk började isolera sig frivilligt med sina mobiltelefoner, surrade bussar och tåg av prat. Tidningssäljare placerade inte bara tidningarna i en tyst hög, de gjorde reklam för sina varor så hörbart som möjligt, och det gjorde även de som sålde körsbär, violer och färsk makrill. Teatern och operan var ett kaos av leverop och burop. Även på landsbygden sjöng bönderna medan de arbetade. De sjunger inte nu. Det som har förändrats är inte så mycket ljudnivån, som tidigare århundraden också klagade över, utan graden av distraktion, som fyller det utrymme som tystnaden skulle kunna invadera. Där visar sig en annan paradox, för när den invaderar - i djupet av en tallskog, i den kala öknen, i ett rum som plötsligt blir tomt - visar den sig ofta vara stressande snarare än välkommen. Rädslan kommer smygande; örat fokuserar intensivt på vad som helst, vare sig sus från eldslågor, fåglars rop eller prassel bland löven, som kan rädda det från den okända tomheten. Folk vill ha tystnad, men inte så mycket. |