The moment when, 50 years ago, Neil Armstrong planted his foot on the surface of the Moon inspired awe, pride and wonder around the world. This newspaper argued that “man, from this day on, can go wheresoever in the universe his mind wills and his ingenuity contrives…to the planets, sooner rather than later, man is now certain to go.” But no. The Moon landing was an aberration, a goal achieved not as an end in itself but as a means of signalling America’s extraordinary capabilities. That point, once made, required no remaking. Only 571 people have been into orbit; and since 1972 no one has ventured much farther into space than Des Moines is from Chicago.
The next 50 years will look very different. Falling costs, new technologies, Chinese and Indian ambitions, and a new generation of entrepreneurs promise a bold era of space development. It will almost certainly involve tourism for the rich and better communications networks for all; in the long run it might involve mineral exploitation and even mass transportation. Space will become ever more like an extension of Earth—an arena for firms and private individuals, not just governments. But for this promise to be fulfilled the world needs to create a system of laws to govern the heavens—both in peacetime and, should it come to that, in war.
The development of space thus far has been focused on facilitating activity down below—mainly satellite communications for broadcasting and navigation. Now two things are changing. First, geopolitics is stoking a new push to send humans beyond the shallows of low-Earth orbit. China plans to land people on the Moon by 2035. President Donald Trump’s administration wants Americans to be back there by 2024. Falling costs make this showing off more affordable than before. Apollo cost hundreds of billions of dollars (in today’s money). Now tens of billions are the ticket price.
[ … ]
It is a mistake to promote space as a romanticised Wild West, an anarchic frontier where humanity can throw off its fetters and rediscover its destiny. For space to fulfil its promise governance is required. At a time when the world cannot agree on rules for the terrestrial trade of steel bars and soybeans that may seem like a big ask. But without it the potential of all that lies beyond Earth will at best wait another 50 years to be fulfilled. At worst space could add to Earth’s problems. | Det ögonblick för 50 år sedan då Neil Armstrong satte sin fot på månens yta fyllde världen med förundran, stolthet och häpnad. Denna tidning menade att ”människan från och med idag kan ta sig var helst hon önskar i universum, och i sin uppfinningsrikedom var helst hon föresätter sig… att inom en snar framtid ha nått andra planeter, är numer en förvissning hos människan.” Men nej. Månlandningen var ett undantag. Inte ett självändamål, utan ett sätt för Amerika att visa upp sin oöverträffade kapacitet. Och det räckte med att poängtera denna en enda gång. Endast 571 personer har vistats i omloppsbanan, och sedan 1972 har ingen vågat sig mycket längre ut i rymden än det avstånd som skiljer Des Moines från Chicago. De nästkommande 50 åren kommer att se mycket annorlunda ut. Minskande kostnader, ny teknologi, kinesiska och indiska ambitioner, samt en ny generation entreprenörer förebådar en dristig rymdutvecklingsepok. Denna kommer med största sannolikhet inbegripa turism för välbärgade, och bättre kommunikationsnätverk för alla. I långa loppet kan den komma att medföra exploatering av mineraler och rentav masstransporter. Rymden kommer alltmer övergå till att vara som en förlängning av Jorden – en arena för företag och enskilda individer, inte bara för regeringar. Men för att detta löfte ska kunna infrias måste världen utforma ett regelverk för hur himlavalvet ska regeras – både i fredstid och, måhända, i krig. Rymdutvecklingen har så här långt fokuserat på att underlätta aktiviteterna här nere – främst satellitkommunikationer för sändning och navigering. Nu håller två saker på att förändras. Först det första trycker geopolitiken på för nya framstötar vad gäller att skicka människor förbi den låga omloppsbanan runt Jorden. Kina planerar för att landa människor på Månen till 2035. President Donald Trumps administration vill att amerikanerna ska ha återvänt dit 2024. Minskande kostnader gör detta poserande lättare att unna sig än tidigare. Apollo kostade hundratals miljarder dollar (i dagens valuta). Nu ligger biljettpriset på tiotals miljarder. [ … ] Det är ett misstag att marknadsföra rymden som ett romantiserat vilda västern, ett anarkiskt gränsområde där mänskligheten kan bryta sina bojor och återfinna det hon var ämnad att göra. För att rymdens löften ska kunna infrias krävs styrning. Förväntningar på en sådan kan, vid en tidpunkt där världen inte kan enas kring regler för den världsliga handeln med stålbalkar och sojabönor, verka orealistiska. Utan denna skulle dock potentialen hos allt ligger bortom Jorden i bästa fall få vänta ytterligare 50 år på att fullbordas. I värsta fall skulle rymden bidra till Jordens problem. |