Vintrarna brukade vara kalla i England. Vi, speciellt mina föräldrar, tillbringade dem med att titta på brottning. Brottningen som de tittade på i sina svartvita tv-apparater på lördagseftermiddagarna innebar ett kort inslag av liv och färg i deras annars så färglösa tillvaro. Deras arbetskläder var urblekta, sofföverdraget – som inte bytts ut på åratal – var blekt, deras minnen av vilka de varit innan de kom till England höll också på att förblekna. Mina föräldrar, hela deras generation, trampade bort de bästa åren av sina liv i grottekvarnen med hårt arbete i fabrikerna för en futtig lön. Ett liv som bestod av slit och släp, vanställda ryggar, kronisk reumatism, avhuggna händer. De bet ihop tänderna och uthärdade smärtan. De hade inget annat val. Inombords försökte de stänga av – ignorera gliringarna från arbetskamraterna, inte knycka på nacken åt förmännens meningslösa pladder, och, när det gällde indiska kvinnor, inte gå omkring och sura när de fick sig en omgång av sina män. Stå ut med smärtan, sa de till sig själva, hantera smärtan – smärtan som strålade ut i armarna, de utslitna höftlederna, attackerna av ryggvärk på grund av att de suttit lutade över symaskinerna i alltför många år, de valkiga knogarna efter all handtvätt av kläder, skurgummeknäna efter all skurning av köksgolvet med männens avlagda kalsonger.

När mina föräldrar satte sig för att titta på brottningen om lördagseftermiddagarna, med kardemummate kokt på mjölk i handen, ville de bli underhållna, de ville skratta. Men de ville också att the good guy, bara för en gångs skull, skulle vinna över the bad guy. De ville att den stöddige skrytmånsen skulle få vad han förtjänade. De bad att den trevliga killen som låg där på mattan, fasthållen i en dubbelfingerlåsning eller med nävarna tryckta mot sina värkande njurar, inte skulle ge sig. Om han bara kunde hålla ut lite längre, uthärda smärtan, klara loppet. Om han bara gjorde detta så hade han goda chanser att segra, med tanke på att brottning var som den var. Men det var bara en begränsad seger. Man skulle få se segraren så utmattad att han endast med nöd och näppe orkade vinka till folkmassan. Triumfen var till största delen en fråga om överlevnad.

Vintrar i England brukade vara kalla. Vi, särskilt mina föräldrar, tillbringade dem med att titta på brottning. Brottningen, som de såg på i deras svart/vita TV på lördagseftermiddagarna, utgjorde ett avbrott i färg i deras annars monochroma liv. Deras arbetskläder var urblekta, soffskyddet - detsamma sedan många år - var urblekt, minnet av vad de en gång varit innan de kom till England var även det urblekt. Mina föräldrar och hela deras generation tillbringade sina bästa år i en grottekvarnsliknande tillvaro, arbetande i fabriker för en undermålig ersättning. Ett liv bestående av slavgöra, deformerade ryggar, kronisk ledinflammation, med händer märkta av umbäranden. De bet ihop käkarna och stod ut med smärtan. De hade inget annat val. De försökte stänga ute förorätter orsakade av arbetare i samma situation, att inte reagera för förmännens ofta nedsättande raljerande och vad gällde de indiska kvinnorna att inte reta sig över deras män när de slog dem. De intalade sig själva att stå ut med smärtan, , att hantera smärtan - den stickande smärtan i armarna, de urgröpta höftlederna, ryggar som låser sig efter långvarigt arbete över symaskiner, händer fulla med valkar efter att ha tvättat kläder för hand, råa knäskålar efter att ha skrubbat köksgolvet med makar-nas utslitna kalsonger.

När mina föräldrar satt sig ner för att titta på lördagseftermiddagens brottning, med kardemummathe utspätt med mjölk i handen, ville de bli underhållna, de ville skratta. Men de ville också att 'den gode' skulle triumfera över 'den onde'. De ville se den stoltserande, flabbiga översittaren få vad som tillkom honom. De bad för 'den gode', som låg där på mattan, fångad i en tvåhandslåsning eller hållande sig om njurarna i smärta, att inte ge sig. Om han bara kunde hålla ut lite till, stå ut med smärtan, hålla tiden ut. Om han bara kunde lyckas med detta var chansen, med brottning som det var, att han skulle kunna vinna. Det var emellertid enbart en seger med förbehåll. Du ser vinnaren, utmattad, knappt i stånd att vinka till publiken. Triumfen vara enbart en fråga om att överleva.

Vintrarna brukade vara kalla i England. Vi, eller framförallt mina föräldrar, tillbringade dem med att titta på wrestling. Wrestlingen, som de såg på lördagseftermiddagarna i sin svart-vita TV, gav ett kort avbrott av liv och färg i deras annars så färglösa liv. Deras arbetskläder var blekta, sofföverdraget-som inte bytts på evigheter- var blekt, minnena om vem de varit innan de kom till England höll också på att blekna. Mina föräldrar, ja hela deras generation, slet för tunna lönekuvert och trampade bort sina bästa år i grottekvarnen. Ett liv av träldom och deformerade ryggar, av kronisk reumatism och hårda nypor. De bet ihop och stod ut med smärtorna. Det fanns inget annat alternativ. Inom sig försökte de att inte bry sig- att ignorera de andra arbetarnas likgiltighet, att inte avbryta förmännens anklagande svador och, för de indiska kvinnorna, att inte uppröras när de blev slagna av sina män. Stå ut med smärtan, sa de till sig själv, samarbeta med den- den molande smärtan i armarna, de slitna höftlederna, knivsmärtan i ryggen från alldeles för många år böjd över symaskinen, de svullna knogarna efter all handtvätt, skurgummeknäna från köksgolv som de skurat med makens avlagda kalsonger.

När mina föräldrar slog sig ner med en kopp kardemumma-te med mjölk framför wrestlingen på lördagseftermiddagarna, ville de bli underhållna och få skratta. Men de ville också att den gode killen åtminstone en enda gång skulle vinna över den onde. De ville att den skrytsamme, skrävlande översittartypen skulle få vad han förtjänade. De bad för den gode som låg där på mattan, fångad i ett fingerkroksgrepp eller hopkurad av skräck, att inte ge upp. Om han bara kunde hålla ut lite till, stå ut med smärtan och klara matchen ut. Om han bara kunde det, så fanns det en chans, wrestling är ju som den är, att han skulle segra . Det var emellertid bara en bitter seger. Man kunde se att vinnaren var så utmattad att han knappt orkade vinka till publiken. Den största triumfen var att ha överlevt.

Vintrarna brukade vara kalla i Storbritannien. Då brukade vi, och särskilt mina föräldrar, titta på brottning. Att titta på brottningen på deras svartvita tv på lördagseftermiddagarna blev ett kort avbrott i livet och satte färg på deras annars monokroma tillvaro. Deras arbetsoveraller hade bleknat, soffans överdrag - som inte bytts på många år - hade bleknat och deras minnen av hur de varit innan de kom till England bleknade också. Mina föräldrar och hela deras generation, tillbringade de bästa åren av sina liv i ett ekorrhjul och slet i fabrikerna för ett tunt lönekuvert. Ett liv med slavgöra, deformerade ryggrader, kronisk artrit och dåliga händer. De bet ihop och stod ut med smärtan. De hade inget annat val. I sina sinnen försökte de stänga av - att ignorera förolämpningarna från medarbetarna, att inte hämmas av förmännens pladdrande och, som det var i fallet med de indiska kvinnorna, inte förarga sig över att de slogs av sina män. Det är bara att stå ut med smärtan, intalade de sig själva, hantera smärtan - den spetsiga smärtan som strålar upp i armarna, de slitna höftlederna, ryggproblemen från att ha lutat sig över symaskinerna för många år, de valkiga händerna som kommer av att handtvätta kläder, reumatismen i knäna från att ha skrubbat köksgolvet med makens använda underkläder.

När mina föräldrar satt ned på lördagseftermiddagen för att titta på brottning, med mjölkigt kardemummate i handen, ville de bli underhållna, de ville få sig ett gott skratt. Men de ville också att den gode killen åtminstone en gång skulle vinna över den onde killen. De ville att den självsäkra, skrikande översittaren skulle få vad han förtjänar. De bad för den snälla killen som låg där på mattan fast i ett dubbellås eller med ett hårt, smärtsamt grepp runt njurarna, att han inte skulle ge upp. Om han bara kunde hålla ut lite längre, stå ut med smärtan, hålla tiden ut. Om han bara gjorde detta fanns chansen att brottningen skulle vara vad den är, att han skulle segra. Det var dock bara en seger med blandade känslor. Du skulle se vinnaren, så utmattad att han knappt kunde vinka till publiken. Segern bestod i huvudsak av överlevnad.

Vintrarna brukade vara kalla i England. Vi, framför allt mina föräldrar, brukade tillbringa dem med att titta på brottning. Brottningen de såg på, på sin svartvita TV på söndagseftermiddagarna, representerade ett kort avbrott bestående av liv och färg i deras annars monotona liv. Deras arbetsoveraller hade bleknat, sofföverkastet - inte bytt på åratal- hade blekts, minnena av de människor de kände innan de kom till England höll också på att blekna. Mina föräldrar, hela deras generation, trampade runt i samma fotspår under de bästa åren av sina liv stretandes på i fabriker för usla avlöningskuvert. Ett liv bestående av slitgöra, av vanställda ryggrader, av kronisk artrit, av sträva händer. De bet ihop och stod ut med smärtan. Det var deras enda alternativ. Inom sig försökte de stänga av – ignorera arbetskamraternas gliringar, inte visa sitt förakt inför förmännens nonchalanta pladdrande, och, i fallet med de indiska kvinnorna, inte bli upprörda när kvinnorna blev slagna av sina äkta män. Att stå ut med smärtan, sade de sig, är att ta itu med den - de skjutande känslorna av smärta upp längs armarna, de anfrätta höftlederna, ryggskotten efter att ha lutat sig över en symaskin i alltför många år, de knöliga knogarna efter att ha tvättat kläder för hand, de reumatiska knäna efter att ha skrubbat köksgolvet med makens använda underbyxor.

När mina föräldrar på söndagseftermiddagarna satte sig ner med kardemumma te med mjölk i sina händer för att se på brottning, så ville de bli underhållna, de ville få sig ett gott skratt. Men de önskade också, bara för en gång, att den goda killen skulle besegra den onda. De ville att den skrävlande, skriande översittaren skulle få sitt straff. De bad för den goda killen, där han låg på brottarmattan, fångad i ett tvåfingergrepp eller gripandes tag i sina njurar i vånda, utan att ge sig. Om han bara kunde stå ut en liten stund till, klara smärtan, hålla rätt kurs. Om han bara gjorde det, så var chanserna, vad nu brottning än må betyda, att han skulle triumfera. Det var dock en berättigad seger. Ni skulle se vinnaren, utpumpad, knappt förmögen att vinka åt publiken. Triumfen var i huvudsak ett sätt att överleva.

Vintrarna brukade vara kalla i England. Vi, framför allt mina föräldrar, tillbringade dem med att titta på brottning. Den brottning de såg på sin svart-vita TV-apparat på lördagseftermiddagarna satte lite liv och färg på deras annars monokroma liv. Deras arbetsoveraller var urblekta, sofföverdraget - som inte hade bytts på år och dag – var blekt, till och med deras minnen av de människor de var innan de kom till England bleknade bort. Mina föräldrar, hela deras generation, trampade på i ullstrumporna och ödslade bort sina bästa år med att slita i fabriker för usla lönekuvert. Det var ett liv av slit och släp, av deformerade ryggrader, av kronisk artrit och av avhuggna händer. De bet ihop och stod ut med smärtan. Det fanns inget annat alternativ. I sina sinnen försökte de koppla bort – att ignorera medarbetarnas gliringar, att lägga band på sig inför arbetsledarnas munviga pladder och att inte vara sur när deras män slog dem, vilket de indiska kvinnorna var. De intalade sig själva att stå ut med smärtan, den ilande smärtan som kändes utmed armarna, de frätta höftlederna, ryggvärken som kom av att ha böjt sig över symaskiner under för många år, de valkiga knogarna efter att ha handtvättat kläder, de reumatiska knäna efter att ha skrubbat köksgolvet med makens utnötta kalsonger.

När mina föräldrar satt ned för att titta på brottning på lördagseftermiddagar med kardemummakryddat te och mjölk i handen ville de bli underhållna och få sig ett gott skratt. Men de önskade också att den gode mannen för en gångs skull skulle vinna över den onde mannen. De ville att den skrävlande och flabbande tyrannen skulle möta sin överman och få sitt straff. De bad att den gode mannen, som låg golvad och fast i ett tvåfingergrepp eller som med svåra plågor greppade tag i njurarna, inte skulle ge upp. Om han bara kunde hålla ut en liten stund till, stå ut med smärtan och hålla ronden ut. Om han bara lyckades med detta var chanserna stora att han skulle segra i denna kampsport. Det var visserligen bara en kvalificeringsvinst, men ändå... Du skulle se vinnaren, utmattad och knappt förmögen att vinka till publiken. Triumfen var blott en fråga om att överleva.