ProZ.com translation contests »
5th ProZ.com Translation Contest: "Travel" » English to Swedish » Entry by Bertil Andreazon

Source text in English

Translation by Bertil Andreazon (#2528)

All travel is now merely a means of moving a camera from place to place, all travellers are ruled by the all-powerful lens. Visitors old-fashioned enough to wish only to stand and look with their anachronistic eyes are shoved aside by the photographers, who take it for granted that while they do their ritual focusing, nothing else may move or cross their vision. Those peculiar souls without a camera must step aside for those more properly occupied, must wait while the rituals take place, and must bide their time while whole coaches stop and unleash upon the landscape the Instamatic God. And the populations of whole countries seeing themselves cannibalised, swallowed up, vacuumed into the black-ringed staring eye, wrench what they can from the cannibals. You want picture my house, my camel? You pay.

None of this would matter, perhaps, if anything worthwhile was being accomplished. If all the constant busyness and clicking produced, at its end, what had not existed before, images of beauty captured or truth told. But, sadly, this isn't so. The camera is simply graffiti made respectable.

The camera is the means by which we stamp ourselves on everything we see, under cover of recording the Wonders of the World already wonderfully
recorded by professionals and on sale at every corner bookshop and newsagent. But what use to show Aunt Maud, back home, postcards of the Tuscan landscape, since we are not in the picture to prove that we were there?

No stretch of rocks has verity unless I am within it. No monument exists
but for my wife, leaning against it. No temple is of interest without my face beside it, grinning. With my camera I appropriate everything beautiful, possess it, shrink it, domesticate it, and reproduce it on my blank sitting-room wall to prove to a selected audience of friends and family the one absolutely vital fact about these beauties: I saw them, I was there, I photographed them, and, ergo, they are.

from "Amateur Photography: the World as it isn't and our Fred" by Jill Tweedie in the Guardian
Allt resande idag består i att flytta en kamera från ett ställe till ett annat. Alla resenärer styrs av den allsmäktiga kameralinsen. Besökare, gammalmodiga nog för att med sin föråldrade syn enbart vilja stå och betrakta, skjuts åt sidan av fotografer, som tar det för givet att, medan de sysselsätter sig med sin rituella fokusering, ingenting annat får lov att korsa deras synfält. Dessa underliga själar utan en kamera måste stiga åt sidan för dem som är mera korrekt sysselsatta, de måste vänta medan ritualerna genomförs och måste avvakta sin tid allt medan bussar stannar och stjälper av 'Instamatic Gudarna' i landskapet. Och hela länders folkgrupper som ser sig själva kannibaliserade, svalda, sugna in i ett svartringat öga, rycker till sig vad de kan från kannibalerna. Du vill fotografera mitt hus, min kamel? Då betalar Du!

Ingenting av detta skulle betyda något om någonting meningsfullt åstadkoms. Om all denna ständiga verksamhet och klickande slutligen åstadkom något som inte existerat tidigare, bilder av fångad skönhet eller om de berättade sanningen. Men tråkigt nog så är det inte så. Kameran har enbart gjort graffiti respektabel.

Kameran är det verktyg med vilket vi präglar oss själva på allt vi ser under en täckmantel av att dokumentera ´Världens Under' som redan är underbart dokumenterade av yrkesmässiga fotografer och till försäljning i varje bokhandel på hörnan och i varje nyhetsstånd. Men vad nytta är det med att visa tant Maude hemma vykort från Toscanas landskap eftersom vi inte är i stånd till att bevisa att vi varit där.

Ingen klippformation, utan mig själv med i bilden, är verklig. Inget monument existerar om inte min hustru lutar sig mot det. Inga tempel av intresse om inte mitt ansikte finns vid sidan om, flinande. Med min kamera lägger jag beslag på allt som är vackert, äger det, krymper det, tämjer det och reproducerar det på min tomma vardagsrumsvägg för att bevisa för en utvald åhörarskara bestående av vänner och familj det enda, absolut livsviktiga faktum rörande dessa skönheter: Jag såg dem, jag var där, jag fotograferade dem och, därför, de finns.


Ur ’Amateur Photography’: Världen som den inte är och vår Fred’ av Jill Tweedie i ’The Guardian’.

Bertil Andreazon
http://www.boardeducation.biz/andreazon