Nuförtiden handlar allt resande endast om att flytta en kamera från plats till plats. Resenärerna låter sig samtliga styras av den allsmäktiga linsen. De turister som är tillräckligt gammaldags för att nöja sig med att bara stå och stirra med sina anakronistiska ögon skuffas undan av fotograferna, som tar för givet att medan de utför sin fokuseringsritual får ingenting annat byta plats eller korsa deras synfält. De egendomliga själar som ingen kamera har måste ge vika för dem som har viktigare saker för händer, de måste vänta medan ritualerna äger rum, de måste bida sin tid medan hela busslaster släpper Instamaticguden lös i landskapet. Och hela länders befolkningar som ser sig själva kannibaliseras, slukas upp och sugas in i det stirrande, svartringade ögat, sliter till sig det de kan från kannibalerna. Du vill foto mitt hus, min kamel? Du betala.

Inget av detta skulle kanske ha någon betydelse, om något väsentligt hade åstadkommits. Om all denna konstanta aktivitet och allt detta klickande till slut hade framställt något som tidigare inte existerat, skönhet eller sanning fångad på bild. Men sorgligt nog är det inte så. Kameran är ingenting annat än graffiti som gjorts anständig.

Kameran är det redskap med vilket vi stämplar oss själva på allting vi ser, under förevändningen att vi ska avbilda Världens Underverk, vilka redan är perfekt avbildade av proffs och säljs i varenda bokhandel och tidningskiosk. Men vad är det för vits att visa vykort över det toskanska landskapet för faster Maud därhemma, om inte vi själva är med på bild och kan bevisa att vi varit där?

Klippblocken är inte verkliga så länge jag själv inte står där ibland dem. Monumentet skulle inte existera om det inte vore för att min fru står där och lutar sig emot det. Templet är ointressant utan mitt flinande ansikte intill det. Jag beslagtar allt det vackra med min kamera, behärskar det, krymper det, tämjer det och reproducerar det på min egen tomma vardagsrumsvägg för att inför en begränsad publik, utgjord av vänner och familj, bevisa den absoluta, avgörande sanningen om dessa skönheter: jag såg dem, jag var där, jag fotograferade dem – alltså finns de.

Allt resande verkar numera bara handla om att förflytta en kamera från plats till plats och alla resenärer har underkastats den allsmäktiga linsens makt. Turister som är så gammalmodiga att de bara vill stå stilla och betrakta med sina anakronistiska ögon knuffas åt sidan av fotografer som tar för givet att ingenting skall rubba eller korsa deras brännvidd under fokuseringsritualen. De märkliga själarna utan kamera tvingas vika undan för dem med viktigare uppgifter, tvingas vänta medan ritualen fullbordas och tvingas bida sin tid medan busslast efter busslast stannar och släpper lös sina vilda kameragudar över landskapet. Och befolkningen i de länder som kannibaliseras, förtärs och sugs in i det blanka, stirrande glasögat, tar vad de kan få av kannibalerna. You want picture my house, my camel? You pay.


Allt det här hade kanske inte spelat någon roll om något meningsfullt hade åstadkommits. Om allt besvär och allt knäppande till slut hade skapat något som inte fanns förut; bilder av skönhet eller avslöjande sanningar. Men sorgligt nog är detta inte fallet. Kameran är helt enkelt accepterad graffiti.


Kameran är det verktyg som låter oss prägla oss själva på allt vi ser, under förevändningen att vi dokumenterar världens underverk, som redan har dokumenterats väl och vackert av proffs och som kan köpas i vilken bokhandel som helst. Men vad är det för poäng med att visa upp vykort av Toscana för faster och moster hemma i stugan om vi inte kan bevisa att vi har varit där?


Inga stenhögar finns på riktigt förrän jag syns framför dem. Inga monument existerar om inte min fru lutar sig mot dem. Inga tempel är intressanta om inte mitt grinande anlete syns bredvid. Med min kamera beslagtar jag allt vackert. Äger det, krymper det, tämjer det och återger det på min tomma vardagsrumsvägg för att påvisa familj och utvalda vänner dessa skönheters enda, vitala faktum: jag var där, jag fotograferade dem, därför är de.

Att resa är nuförtiden bara ett sätta flytta en kamera från en plats till en annan. Alla resenärer styrs av den mäktiga kameralinsen. Besökare som är gammalmodiga nog att bara vilja använda sina otidsenliga ögon för att betrakta saker och företeelser skuffas åt sidan av fotografer som tar för givet att inget kan röra eller gäcka deras synfält medan de nästan rituellt ägnar sig åt att ställa in avstånd och skärpa. De där underliga figurerna utan kamera måste ta ett steg åt sidan för att lämna plats för dem som har en ordentlig utrustning. De måste vänta medan ritualerna pågår och bida sin tid medan turistbussarna stannar och världen tillbes genom Instamatic. Hela folkslag blir varse hur de analyseras, slukas och vakuumförpackas genom ett runt, svart och stirrande öga. Och de gör vad de kan av situationen. ”Du vill ta bild av mitt hus, min kamel? Du betala.”

Inget av detta skulle förmodligen spela någon roll om något av värde kunde åstadkommas. Om denna brådska och detta klickande i slutändan skapade bilder av fångad skönhet eller av nya sanningar som aldrig förr existerat. Men så är det sorgligt nog inte. Kameran är helt enkelt respektabelt klotter.

Med hjälp av kameran kan vi stämpla oss själva på allt vi ser under täckmantel av att vi avbildar världens underverk — underverk som redan har avbildats på ett fantastiskt sätt av proffs och dessutom finns till försäljning i vartenda gathörn. Men vad är det för mening att visa vykort med toskanska kullar för faster Agda därhemma om vi inte finns med på bilden och kan visa att vi har varit där?

Inget berglandskap räknas om jag inte syns i det. Inget monument existerar om inte min fru står intill det. Inget tempel är intressant utan mitt flinande ansikte bredvid. Med min kamera lägger jag beslag på allt som är vackert, äger det, krymper det, tämjer det och reproducerar det hemma på vardagsrumsväggen i syfte att för en utvald publik bestående av vänner och släktingar bevisa det absolut viktigaste beträffande allt det vackra: Jag såg det, jag var där, jag fotograferade det. Alltså finns det.

ur: ”Amateur Photography: the World as it isn't and our Fred" by Jill Tweedie in the Guardian

Allt resande idag består i att flytta en kamera från ett ställe till ett annat. Alla resenärer styrs av den allsmäktiga kameralinsen. Besökare, gammalmodiga nog för att med sin föråldrade syn enbart vilja stå och betrakta, skjuts åt sidan av fotografer, som tar det för givet att, medan de sysselsätter sig med sin rituella fokusering, ingenting annat får lov att korsa deras synfält. Dessa underliga själar utan en kamera måste stiga åt sidan för dem som är mera korrekt sysselsatta, de måste vänta medan ritualerna genomförs och måste avvakta sin tid allt medan bussar stannar och stjälper av 'Instamatic Gudarna' i landskapet. Och hela länders folkgrupper som ser sig själva kannibaliserade, svalda, sugna in i ett svartringat öga, rycker till sig vad de kan från kannibalerna. Du vill fotografera mitt hus, min kamel? Då betalar Du!

Ingenting av detta skulle betyda något om någonting meningsfullt åstadkoms. Om all denna ständiga verksamhet och klickande slutligen åstadkom något som inte existerat tidigare, bilder av fångad skönhet eller om de berättade sanningen. Men tråkigt nog så är det inte så. Kameran har enbart gjort graffiti respektabel.

Kameran är det verktyg med vilket vi präglar oss själva på allt vi ser under en täckmantel av att dokumentera ´Världens Under' som redan är underbart dokumenterade av yrkesmässiga fotografer och till försäljning i varje bokhandel på hörnan och i varje nyhetsstånd. Men vad nytta är det med att visa tant Maude hemma vykort från Toscanas landskap eftersom vi inte är i stånd till att bevisa att vi varit där.

Ingen klippformation, utan mig själv med i bilden, är verklig. Inget monument existerar om inte min hustru lutar sig mot det. Inga tempel av intresse om inte mitt ansikte finns vid sidan om, flinande. Med min kamera lägger jag beslag på allt som är vackert, äger det, krymper det, tämjer det och reproducerar det på min tomma vardagsrumsvägg för att bevisa för en utvald åhörarskara bestående av vänner och familj det enda, absolut livsviktiga faktum rörande dessa skönheter: Jag såg dem, jag var där, jag fotograferade dem och, därför, de finns.


Ur ’Amateur Photography’: Världen som den inte är och vår Fred’ av Jill Tweedie i ’The Guardian’.

Bertil Andreazon
http://www.boardeducation.biz/andreazon

Att resa är numera bara ett sätt att flytta en kamera från ett ställe till ett annat, alla resenärer styrs av den allsmäktiga linsen. Gammaldags besökare som bara vill stå och titta med sina anakronistiska ögon knuffas åt sidan av fotograferna, som tar för givet att medan de utför sin rituella fokusering, får inget annat röra sig eller störa deras synfält. Dessa märkliga individer utan kamera måste stå åt sidan för dem som är sysselsatta på riktigt, de måste vänta medan ritualerna pågår och de måste bida sin tid medan bussarna stannar och släpper lös Instamatic-guden i naturen. Och hela länders befolkning, som ser hur de själva kannibaliseras, äts upp, sugs in i den svarta ringens stirrande öga, gör vad de kan för att mjölka kannibalerna. Vill du ta en bild av mitt hus, min kamel? Du betalar.

Inget av detta skulle kanske spela någon roll om något av värde uppnåddes. Om all den brådska och allt klickande till slut skapade något som inte hade funnits innan, bilder som fångade det vackra eller talade sanning. Men tyvärr är det inte så. Kameran är bara graffiti som blivit rumsren.

Kameran är det sätt på vilket vi stämplar in oss själva i allt som vi ser, under täckmantel av att föreviga de världens under som redan är underbart förevigade av proffsen och till salu i varenda bokhandel eller pressbyrå. Men det går ju inte att visa vykortsbilder över det toskanska landskapet för moster Maud därhemma, när vi inte själva är med på bilden som bevis på att vi faktiskt var där?

Ingen bergskedja är verklig om jag inte finns där. Inget monument existerar om inte min fru lutar sig mot det. Inget tempel är intressant utan mitt leende ansikte intill. Med kameran lägger jag beslag på det vackra, äger det, krymper det, tämjer det och sätter upp det på väggen i mitt vardagsrum för att fastställa inför en utvald publik bestående av vänner och familj ett enda viktigt faktum om dessa skönheter: jag såg dem, jag var där, jag tog bilden och, ergo, de finns.

Från ”Amatörfotografering: Världen som den inte ser ut och våran Fred” av Jill Tweedie i The Guardian

Att resa har numera blivit att flytta runt en kamera från plats till plats - alla resenärer kontrolleras av den allerstädes närvarande linsen. Den som är gammalmodig nog att bara vilja stå och titta med sina otidsenliga ögon, knuffas åt sidan av fotograferna som tycker det är självklart att ingenting annat får röra sig eller störa deras synfält när de ägnar sig åt sina ritualer. Dessa märkliga varelser utan kamera måste stiga åt sidan för dem som är verkligen upptagna, måste vänta medan ritualerna utförs och måste bida sin tid när bussarna stannar och släpper ut Instamatikguden i landskapet. Invånarna i länder som känner sig utnyttjade, uppätna och insugna i det stirrande ögat, tar vad de kan från kannibalerna. "Vill fotografera mitt hus, min kamel? Betala."

Inget av detta skulle kanske spela någon roll om det kom något gott ut av det hela. Om all denna beskäftighet och allt detta klickande till slut producerade något unikt, skönhetsupplevelser eller uppenbarade sanningar. Tyvärr är det inte så. Det handlar bara om graffiti som gjorts respektabel.

Vi använder kameran för att sätta vår stämpel på allt vi ser, medan vi låtsas att vi förevigar världens underverk. De har redan förevigats av skickliga professionella och finns att köpa hos bokhandlare och i tidningskiosker. Men vad tjänar det till att visa moster Maud därhemma vykort av Toscana om vi inte finns i bild för att bevisa att vi varit där?

Inga klippformationer är verkliga om inte jag står där. Inga monument existerar om inte min fru står och lutar sig mot dem. Inget tempel är intressant om inte mitt flinande ansikte finns bredvid. Med min kamera lägger jag beslag på allt som är vackert, äger det, förminskar det, gör det vardagligt och visar det på min tomma vardagsrumsvägg för att visa för ett utvalt sällskap och familjen vad som är viktigast om dessa skönhetsupplevelser: jag såg dem, jag var där, jag fotograferade dem och alltså finns de.