ProZ.com translation contests »
5th ProZ.com Translation Contest: "Travel" » English to Swedish » Entry by Gabriella Strandberg

Source text in English

Translation by Gabriella Strandberg (#2731)

All travel is now merely a means of moving a camera from place to place, all travellers are ruled by the all-powerful lens. Visitors old-fashioned enough to wish only to stand and look with their anachronistic eyes are shoved aside by the photographers, who take it for granted that while they do their ritual focusing, nothing else may move or cross their vision. Those peculiar souls without a camera must step aside for those more properly occupied, must wait while the rituals take place, and must bide their time while whole coaches stop and unleash upon the landscape the Instamatic God. And the populations of whole countries seeing themselves cannibalised, swallowed up, vacuumed into the black-ringed staring eye, wrench what they can from the cannibals. You want picture my house, my camel? You pay.

None of this would matter, perhaps, if anything worthwhile was being accomplished. If all the constant busyness and clicking produced, at its end, what had not existed before, images of beauty captured or truth told. But, sadly, this isn't so. The camera is simply graffiti made respectable.

The camera is the means by which we stamp ourselves on everything we see, under cover of recording the Wonders of the World already wonderfully
recorded by professionals and on sale at every corner bookshop and newsagent. But what use to show Aunt Maud, back home, postcards of the Tuscan landscape, since we are not in the picture to prove that we were there?

No stretch of rocks has verity unless I am within it. No monument exists
but for my wife, leaning against it. No temple is of interest without my face beside it, grinning. With my camera I appropriate everything beautiful, possess it, shrink it, domesticate it, and reproduce it on my blank sitting-room wall to prove to a selected audience of friends and family the one absolutely vital fact about these beauties: I saw them, I was there, I photographed them, and, ergo, they are.

from "Amateur Photography: the World as it isn't and our Fred" by Jill Tweedie in the Guardian
Att resa är nuförtiden bara ett sätta flytta en kamera från en plats till en annan. Alla resenärer styrs av den mäktiga kameralinsen. Besökare som är gammalmodiga nog att bara vilja använda sina otidsenliga ögon för att betrakta saker och företeelser skuffas åt sidan av fotografer som tar för givet att inget kan röra eller gäcka deras synfält medan de nästan rituellt ägnar sig åt att ställa in avstånd och skärpa. De där underliga figurerna utan kamera måste ta ett steg åt sidan för att lämna plats för dem som har en ordentlig utrustning. De måste vänta medan ritualerna pågår och bida sin tid medan turistbussarna stannar och världen tillbes genom Instamatic. Hela folkslag blir varse hur de analyseras, slukas och vakuumförpackas genom ett runt, svart och stirrande öga. Och de gör vad de kan av situationen. ”Du vill ta bild av mitt hus, min kamel? Du betala.”

Inget av detta skulle förmodligen spela någon roll om något av värde kunde åstadkommas. Om denna brådska och detta klickande i slutändan skapade bilder av fångad skönhet eller av nya sanningar som aldrig förr existerat. Men så är det sorgligt nog inte. Kameran är helt enkelt respektabelt klotter.

Med hjälp av kameran kan vi stämpla oss själva på allt vi ser under täckmantel av att vi avbildar världens underverk — underverk som redan har avbildats på ett fantastiskt sätt av proffs och dessutom finns till försäljning i vartenda gathörn. Men vad är det för mening att visa vykort med toskanska kullar för faster Agda därhemma om vi inte finns med på bilden och kan visa att vi har varit där?

Inget berglandskap räknas om jag inte syns i det. Inget monument existerar om inte min fru står intill det. Inget tempel är intressant utan mitt flinande ansikte bredvid. Med min kamera lägger jag beslag på allt som är vackert, äger det, krymper det, tämjer det och reproducerar det hemma på vardagsrumsväggen i syfte att för en utvald publik bestående av vänner och släktingar bevisa det absolut viktigaste beträffande allt det vackra: Jag såg det, jag var där, jag fotograferade det. Alltså finns det.

ur: ”Amateur Photography: the World as it isn't and our Fred" by Jill Tweedie in the Guardian